Den sista striden?
Det mytiska Ergenekon
Medan Ulrika formger vår bok, Turkiet - Stigar & Vägskäl, så händer det saker i Turkiet. Det handlar om operation "Slägga" och har skapat konvulsioner genom hela det turkiska samhället. Ergenekon heter sammansvärjningen på turkiska och mycket står på spel.
Ergenekon är ett för turker mytiskt område i Altaibergen som ligger på gränsen mellan Kina, Ryssland, Mongoliet och Kazakhstan. Ergenekon kallas också sammansvärjningen som debatteras i alla turkiska och europeiska media idag. Bakom finns aktiva och före detta höga militärer och statstjänstemän som svärjt sig samman för att största den demokratiskt valda AKP-regeringen med premiärminister Erdogan och president Gül i spetsen.
Nu senast greps 50 höga militärer. Samtidigt påträffades planer på fejkade grekiska flygangrepp och bombningar av minareter som skulle "tvinga" militären att gripa in och ta makten. Den gripne generalen menar att det handlar om utkast till en övning, dock innehållande namnlistor på verkliga personer som skulle bilda en provisorisk regering efter statskuppen.
Bakom retoriken och konspirationerna pågår en mycket verklig, och kanske avgörande, kamp mellan de sekulära, statsbevarande kemalisterna och den konservativa, demokratiska medelklassen. Kemalisterna anser att AKP har en dold islamistisk agenda, AKP att kemalisterna vill återta makten till vilket pris som helst. Oavsett vilket så handlar det om Turkiet och EU och om demokratin kan få grepp om den stora, delvis ljuskygga, statsapparaten. Och om den store Atatürk spelat ut sin roll som mytisk landsfader.
För er som vill veta mer om vad som händer i Europas största land har vi samlat några bra länkar:
PS. Galatasaray leder Süper Lig före överraskningen Bursaspor, Fenerbache, Besiktas och Kayserispor. Avslutning i vår blir en nagelbitare.
Årstider
Stranden i Patara
Manuskriptet ligger hos förlaget. Vår redaktör Elisabet har läst och gillat det hon läst och nu handlar det om kolofon (nej, inte den gamla joniska staden på Turkiets västkust utan inlagans titelblad), litteraturföteckning, bildarbete och väntan. På utgivningen i april och på nästa resa (som sannolikt blir ännu en tur längs den lykiska vandringsvägen på sydkusten).
Tills dess gläds vi åt att Nuri Bilge Ceylans film Årstider går upp på biograferna i Sverige. Den har några år på nacken men den (relativa) framgången med noirfilmen Tre Apor har väl banat väg för hans backlog…
Förutom att Ceylan är en av Europas mest intressanta unga regissörer ser vi också fram emot att Årstider utspelar sig på många av de platser vi besökte när vi gjorde research för boken.
Det är på riktigt nu!
Vår kommande bok finns nu ute på Bokus och Adlibris och Bokia och Cdon och en massa andra webbbokhandlare… och den går att bevaka!
Turkiet: stigar och vägskäl är namnet. Glöm nu inte att kolla in och anmäla er för ett ex.
Deadline närmar sig...
I ett vintrigt Lund med en analkande storm jobbar vi med vårt - snart - klara korrektur för boken om Turkiet. Just nu kollar vi igenom bilder från Trabzon och Svartahavskusten.
Kika på filmen får ni se några av dem.
Annars är det ett tidsödande, men skojigt, jobb att skriva om, rätta, diskutera. Men också ett sätt än än en gång minnas vandringar i Istanbul, karavanserajen i Kayseri, sandynerna i Patara och sena kvällar i Kaleici med diskussioner om kurder och EU.
Och så är namnet på vårt alster klart. Detta blir titeln:
TURKIET
Stigar & vägskäl
Och vi lovar att den närmaste tiden fram till utgivning hålla er informerade om hur allt går och vad som händer. Så stay tuned.
En Kazayagi & Co... med extra allt!
Det finns flera orsaker att välja att bo på den anatoliska sidan av Bosporen när man besöker Istanbul. En är att väldigt få turister märkligt nog tar sig hit. Och därför också försvinnande få av de hustlers och bondfångare man alltid hittar i storstäders turistområden.
En annan orsak är att man för en moderat slant kan hitta just det där fantastiska hotellrummet med utsikt mot solnedgången över Blå Moskén och Hagia Sofia som kostar en förmögenhet på den andra sidan sundet.
En tredje orsak är Musa Dagdeviren och hans restaurang Ciya Sofrasi, i kvarteren strax ovanför fiskmarknaden i stadsdelen Kadiköy (som i sig skulle kunna få vara den fjärde orsaken eftersom nattlivet i dessa kvarter är minst lika livligt som i Beyoglu, om än i en mer överblickar skala ).
Musa Dagdeviren och hans kockar lyckas nämligen med det briljanta konstnumret att gå bakåt och framåt samtidigt. Att samtidigt söka rätter och råvaror som varit på väg att försvinna från matborden, och samtidigt utveckla, experimentera och ta de klassiska rätterna till nya nivåer.
Grunden i Ciya Sofrasis mat är anatolisk, men Musa Dagdeviren vill inte ta så snäva begrepp i sin mun. Han pratar hellre om sydöstra och östra Medelhavets mat och vår servitör pekar och förklarar och det blir en liten resa i fler än en dimension: "Det där är azerbaijanskt, det georgiskt och det där turkiskt, Det här är en arabisk rätt och denna kom ursprungligen från armenien. Den här rätten är typiskt osmansk. Den har syriska influenser och den där är judisk…"
Frågor på det?
Ja, tack. Vad ska vi äta? Menyn är brutalt stor och det är egentligen bara att lägga sitt öde i kyparens händer och sedan notera vad man gillade allra bäst till nästa gång. Vi gillade allt bäst.
Det är inte gratis att äta hos Musa Dagdeviren, och det ska det verkligen inte heller vara. Men vi konstaterar ändå glatt överraskade, när vi tumlar ut på gatan, att bamsegourmetmåltiden knappast gjorde större hål i reskassan än vad en högst ordinär middag skulle ha gjort på andra sidan Bosporen.
Se där: Femte orsaken att lägga några nätter i Kadiköy!
(En av oss menar rentav att närheten till Fenerbahces hemmastadion skulle vara ett sjätte, men den debatten är långt ifrån avslutad.)
Je m'appelle Apel
Hon öppnade 1998, med en bestämd känsla av att det fick vara nog nu. Efter militäråren på 80-talet med sin tristess, kulturförakt och munkavlar och den "postmoderna" militärkuppen 1997 var Istanbul och Turkiet äntligen på banan igen. Idag är Galleri Apel en av de verkliga centralpunkterna i ett kontemporärt, politiskt och mycket frimodigt turkiskt konstliv.
Nuran Terzioglu tar emot oss med öppna armar när vi oanmälda droppar in på galleriet off-Istikkal. Den gamla arbetsbänken från den armeniske snickaren som tidigare huserade i lokalerna tjänar som skrivbord och efter en runda i soloutställningen med Sakir Gökcebag fantastiska fotografier av basartak sätter vi oss med ett glas te och pratar i timmar om konst och politik och om hur stadens konstscen tagit osannolika steg de senaste åren.
- Idag har jag förfrågningar från halva Europa från konstnärer som vill ställa ut hos oss. Det är helt underbart. Och scenen i Turkiet är djärv och ung och vibrerande.
Det är bara ett par veckor sedan Istanbul-biennalen stängde och Nuran Terzioglu drar med oss upp i huset, genom några dörrar till ytterligare ett litet halvhemligt galleri. Vi hälsar på unga konstnärer och assistenter och besökare. Här visar hon ett urval av det Galleri Apel gjorde under biennalen.
- Biennalen hade den djupt ironiska titeln "Optimism i den djupa ekonomiska krisen" och var nog den mest politiskt sprängkraftiga man sett. Och vi kontrade med att kalla vår del "Boken - min allra bästa vän".
Det första besökarna mötte var tre taskiga fotokopior av titelbladen till toran, koranen, bibeln och den turkiska lagboken. Och ett blankt ark och en kulspetspenna för den som ville hitta på ett eget regelverk.
- Jag hade placerat dem på ett IKEA-lakan så att alla kunde sova gott, säger hon med ett litet skratt.
Biennalen var den tionde och från att ha varit en bakgårdsbiennal med några stora internationella namn som dragplåster har den seglat fram som en av de mest spännande i Europa. I år med kinesiska Hou Haron som kurator och en tydlig dragning mot öst och mot den starka politiska samtidskonsten.
- Du visar väldigt många kvinnliga konstnärer, är det en tillfällighet eller ett strategiskt val?
- Varken heller. De är bara bättre och jag blir överlycklig varje gång jag hittar en man som håller samma nivå, säger Nuran.
Istanbul har varit i fokus ett tag nu men Nuran pratar sig varm för konstlivet i sydöstra Turkiet. Förra året var hon inbjuden att sätta samman en utställning i Diyabakir och hennes krav var st få fördela den på hälften Apel-konstnärer och hälften från Diyabakir.
- Jag var själv förvånad när jag upptäckte vilken otroligt hög nivå det var där. Det är verkligen inte bara i Istanbul det händer.
Men vänta nu. Turkiet har en konservativ regering. Borde inne konstlivet gå på nervös sparlåga.
- Tvärt om, det var precis det vi behövde för att vakna. Jag är varken religiös eller konservativ men jag är strålande glad åt hur Turkiet utvecklas. Konstlivet är mer frispråkigt än någonsin och nu börjar vi till och med få en reaktion mot det radikala och jag kan inte bärga mig. Det här spännande.
Hon berättar om hur en av hennes konstnärer, Cem Aydögan, konstaterade att landsfadern Atatürk aldrig reste utomlands sedan han blev president - och bestämde sig för att bjuda landsfadern på en tur.
- Han gjorde en Atatürk-figur som han tog med sig till New York och lät honom se alla sevärdheter, strosa i Central Park och ta en whisky på en typisk NYC-bar. Hela projektet döpte hon till "Min vän Ataturk"…
Vi snubblar ut, glada och upprymda över att ha träffat en fantastisk ny vän. Med händerna fulla av kataloger och skallen full av intryck.
Fotboll - FANATIK!
Vi har sagt det förr, men i Turkiet håller alla på ett Istanbul-lag. Oavsett var man bor, oavsett om man har ett eget lokalt lag i Süper Lig. Med ett undantag. Trabzon på den nordöstra stranden av Svarta havet, nära Georgien.
Altug Atalay, Trabzonspor
Stämningen är väl sisådär när vi kommer till Trabzonspors stora träningsanläggning. Gräsmattorna är gröna på de fem (!) träningsplanerna. Planteringarna runt det nybyggda huset för management är oklanderligt rensade, klubbflaggan i oxblodsrött och himmelsblått vajar i novembervinden, men stämningen är inte på topp.
Det är ett par dagar sedan den smärtsamma förlusten med 0-2 hemma mot Besiktas, och Altug Atalay, presschef, suckar djupt och skakar på huvudet.
- Visst, vi spelade bra, men de satte sina chanser och det gjorde vi inte. Och det är de fotboll handlar om.
I Trabzon håller man på Trabzonspor. Inget annat. Och den lilla staden (450.000, att jämföra med Ankaras fyra miljoner och Istanbuls 16), lever, andas och drömmer om fotboll. Kanske allra mest om klubbens tidiga historia när man på 70-talet vann och vann och vann.
- Det är annorlunda här, vi kan inte mäta oss med Istanbul och Ankara när det gäller pengar men vi har redan sedan klubben startade 1967 fostrat egna spelare till att nå toppnivå. Men just nu är det lite knepigt och eftersom vi har de mest hängivna supportrarna i Turkiet är det klart att man känner pressen.
Turkisk fotboll är turbulent och det finns inte många managers eller tränare som sitter säkert när laget inte levererar. Tidningarnas sportkrönikörer kan skriva spaltmil om vikten av kontinuitet och långsiktiga mål men när fansen kräver resultat blåser det snålt. Och Trabzonborna är inte bara berömda för sin hängivenhet utan också för sin otålighet.
Sofie Lindholm, svensk trabzonska
En som skriver under på det är Sofie Lindholm, hängiven Trabzon-fan och bloggare. Och svenska från Helsingborg som sedan tio år bor i Turkiet. Vi träffar henne på kvällen på Atatürk Meydan för att ta en kopp kaffe.
- Jag kom till Turkiet första gången med mina föräldrar när jag var 15 år och jag tror att jag bestämde mig redan då för att jag ville bo i Turkiet. Pappa kollade alltid på tipsextra på lördagarna så det var väl där mitt fotbollsintresse väcktes.
Och att det skulle bli just Trabzon, långt ifrån storstaden Istanbul och turistorterna på sydkusten var kanske oväntat, men Sofie blev förälskad vid första ögonkastet när hon kom hit.
- Visst spelade fotbollen också en stor roll, jag minns att jag såg Trabzonspor spela och att de hade en spelare som slog så fantastiska frisparkar, skrattar hon.
Sofie jobbar idag på en av Trabzons många speditionsföretag som skickar långtradare till kors och tvärs mellan Turkiet, Kaukasien och resten av Europa. Och hon tänker inte flytta på sig.
- Jag lever ett fantastiskt liv här. Jag bor strax utanför stan, med bergen runt om mig, en flod som rinner utanför mitt hus, fågelsång som väcker mig på morgonen och fantastiska grannar och vänner som kommer med nybakat bröd.
Och så matchdagarna då.
- Vi brukar komma en timme före avspark, käka solrosfrön och umgås och när matchen börjar försvinner alla bekymmer. Då är jag bara där.
Det var en gång...
De unga paren sitter nära varandra och viskar i varandras öron. Bredvid sitter stora familjer med rykande samovarer fyllda med te. Nedanför dem breder Trabzon ut sig på sina branta kullar och rakt ut härskar Svarta havets mörka blå vatten.
Man åker gärna hit till Boztepe en söndagseftermiddag, bort från larmet nere i stan. För att viska, eller umgås över samovaren. Vi har ingen aning vad de tänker på och pratar om. Men någon gång måste de ju också grunna på det där stora nakna havet.
Boztepe klänger sig fast efter den branta bergsluttningen som faller rakt ned mot stadens centrum, Atatürk Anli, och hamnen. Trots årstiden är gräset grön och frodigt och solen varm. Och havet är stort och mörkt där nere och det finns många teorier om hur det en gång i tiden skapades.
Före den senaste inlandsisen var Svarta havet en frodig jordbruksmark med en fet, svart jord som odlades av en uppsjö olika folkslag. De var skyddade mot den lila rännilen Bosporen av en bergsvägg och de utvecklade många nya odlingstekniker på den närmast ändlösa slätten mot dagens Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Ryssland, Georgien och så klart Turkiet.
Så en dag bröt vattenmassorna från den smältande inlandsisen igenom Gibraltarsundet, vällde in i Marmarissjön, dånade in i trånga Bosporen… och mötte en bergsvägg. Men mer vatten vräkte in, trycket blev för högt, bergsväggen gav vika - och det som nyligen varit jordbruksland blev nu snabbt ett innanhav som dränkte allt i sin väg.
50.000 liter vatten i sekunden räknar forskarna med ha forsat in.
Några få lyckliga, vid bergens rand, kanske hann packa några lerkrus och ett tält och dra, fort som attan. Andra blev för alltid kvar.
De överlevande spreds över världen och bar med sig den fasansfulla och skräckinjagande berättelsen.
I skriven text dyker den för första gången upp i tidiga hinduiska texter, för cirka 5.000 år sedan. Sedan i judarnas Talmud. I muslimernas koran. Och så klart i bibeln. Då under namnet Syndafallet. Enligt just bibeln så gick Noah så småningom på grund, eller kanske strandade, på berget Ararat som ligger rakt söder om Trabzon.
Berättelsen är en av de mest spridda i människans historia. Och kanske utspelade sig den just här, nedan för Boztepe, utanför Trabzon, inför ögonen på människor som satt och såg ut över jordbruksslätten i solnedgången med ett lerkrus vin eller te i näven.
Sådant pratar vi om medan solen bakom oss är på väg ned och havet mörknar. Och vi ryser en smula, faktiskt.
Att måla om en åsna
Kayseri är staden som en gång låg på Sidenvägen. Redan för tusentals år sedan kröp handel och business in i kayseribornas DNA. Idag är de vida kända över Turkiet som hårdhudade och svårflörtade affärsmän. Och framgångsrika.
En anatolisk tiger
Kontoret är magnifikt, skrivbordet gigantisk och den rejäla massagefåtöljen till vänster ger utsikt över Mustafa Bodyaks alla vidsträckta industrier.
Och i horisonten tar den vida anatoliska stäppen över.
Vi ha just fått en 15 minuters audiens med en av Turkiets riktigt mäktiga företagsledare.
Mustafa Bodyak
Men Mustafa är lite sen. Han är dessutom boss för stadens Handelskammare och har skickat in sin stabschef för att ge oss bakgrunden.
Berättelsen som möter oss är en lovsång i många tonarter om Kayseri, Anatolien, hårt arbete, lojalitet, tusenåriga traditioner och entreprenörskap.
- Kayseri var en stad redan för 5000 år sedan. Här har många högkulturer levt. Vi låg mitt på Sidenvägen och stäppen är olämplig för jordbruk. Vad skulle vi göra? Syssla med handel så klart! Säger Mustafa när han slår sig ned vid sitt skrivbord några meter från oss.
Han är således en i en oändligt lång rad framgångsrika affärsmän från detta stäppland mitt i Turkiet som idag kallas de Anatoliska Tigrarna för sina frapperande snabba framgångar inom industri och handel. Inte bara på hemmaplan, utan även i Europa och USA.
För att förstå Kayseri, staden som breder ut sig i en vid dalgång vid foten av det mäktiga Erziyes Dagi, 3.916 meter högt och redan snöklätt idag, måste vi tänka religion, tradition, konservatism. Men sitt ner i båten - vi pratar inte om burka och pisk-imamer. Tänk Jönköping och Gnosjö så är du mer på rätt spår. Men i en helt annan skala, om man säger så.
Industri och stäppland
Vi pratar givetvis om vad ett medlemskap i EU skulle betyda för turkiskt näringsliv. Kommer EU:s njugga inställning betyda att man vänder sig österut mot de nya oljestinna turkspråkiga stan-länderna i stället?
- Vi ligger mitt emellan öst och väst, men det är klart att vi vänder oss mot Europa. Men oroa er inte, vi kommer att ta med oss länderna öster om oss.
Vi lämnar kontoret och tar en sväng i området. Det här är inte en fabrik. Det här är en hel stad av fabriker. En miljon kvadratmeter fabriker. Och det växer.
Alla förutsätter att vi bor på Hilton, lyxhotellet mitt i city - så när Mustafa beodrar fram företagsbilen och dess chaufför, så styr han kosan mot just Hilton. Vi gillar inte att bo på Hilton, men vi gillar att komma med privatchaffis och flådig bil i Hiltons karaktäristiska rundel just vid entrén till reception.
Så för att hålla skenet uppe, står vi och tittar ut över ett smogtäckt Kayseri och väntar på att företagsbilen ska åka iväg.
Så att vi får gå tillbaka till vårt vanliga BBH (Bättre Bedagade Hotell;-)
Matkultur bland grottor
Kappadokien - och kanske främst Kyaseri - är känt för sin kulinariska specialitet Kayseri Manti.
Ravioli originale
En slags tortellini som serveras med vitlöksyoughurt, smält smör och paprikasås. Många menar rent av att detta är ursprungs-tortellinin --- (paus för att våra italienska vänner ska få tid att slita sitt hår).
Saz originale
Vi testade den på en trivsam grottrestaurang i Göreme igårkväll. Det där med grottrestaurang är inte alls lika "gamla-stan-sunkigt" som det kan låta. Under alla byar i området finns grottsystem.
Ibland är bara några enstaka förbundna, på sina håll rena underjordiska samhällen. Några av de underjordiska städerna lär har rymt upp till 30 00 personer.
Vår grotta rymde några tiotal. Plus en riktigt skön Saz-duo som underhöll. När vi lämnade hade spontandansen precis tagit fart.
Jo, en sak till: original-pastramin kommer från de kayseriska nomadkulturernas mathållning. Den ska vi njuta av morgon.
Det regnar i Istanbul
Mustafa är killen som Skavlan skulle bjuda in. Om han bodde i Sverige. Han och hans band Badem har gjort stor succé och ska just släppa sin nya CD.
- Vi ska bli en av dem fem största rockbanden, säger Mustafa.
Vi träffar honom på ett café off Istitkal Caddesi, sippar lite te och pratar om vad som är turkisisk rock'n roll.
Det började på ett universitet 1996 tre grabbar sjöng i en rock-kör (vad nu det är?) och bestämde sig för att använda instrument. Muastafa spelar piano, hans två polare lirar gitarr. Och så fick de kontakt med Sony Turkey, släppte en CD… och inget hände.
De bet ihop, spelade mer, övade mer, pratade mer - och fann till slut sin stil och sitt bolag. För de ruttnade på stora Sony och startade ett eget som de själva har kontroll över.
CD nummer två blev riktigt ett fett genombrott i media, och nu spelar de in det tredje albumet som ska ta Badem till en ny nivå. För dem. Och för turkisk rockmusik.
Mustafa Kemal Öztürk sveper sitt te och reser sig upp:
- Jag måste dra, jag ska vara i en pratshow på Star TV iväll och måste byta till torra kläder.
Vinka till oss, säger vi.
- Självfallet, säger Mustafa.
Bollen är rundare i Turkiet
I turkisk fotboll regerar Üc Büyükler skoningslöst. De Tre Stora som vunnit Süper Lig hela 44 gånger på 50 säsonger.
Men vi ska om en vecka följa det enda lag som slagit sig in bland giganterna Fenerbache, Galarasaray och Besiktas.
Galatasarays Ali Sami Yen stadium
Att gå på fotboll i Turket är en civiliserad sysselsättning. På och utanför arenorna samlas ungdomar, barnfamiljer, medelålders och gamla farbröder om vartannat och sjunger sitt lags sånger.
En klubbtröja är ett måste och spritförsäljning är förbjuden. Motståndarnas supportrar bekämpas med utmanade sånger. Visst, i vissa matcher har det brakat loss, speciellt mellan Galatasarys och Fenerbaches supportrar - men det tillhör ovanligheterna.
Och Süper Lig, som startades 1959, håller sitt grepp om fotbollstokiga turkar. Det lidelsefulla fotbollsintresset bland gemene man slår oss besökare alltid med häpnad. Prata fotboll med receptionisten, städerskan, bartendern, gatsoparen, skoputsaren, taxichaffisen, studenten, personalchefen, datakonsulten - och du får en uttömmande kärleksförklaring till en klubb och till själva fotbollen.
Det är långt ifrån ovanligt att turken på gatan har örnkoll på att Hammarby ligger dåligt till i serien och at Mamö FF kom igång alldeles försent. Och kanske även frågar du vad du tror om utgången av finska ligan… Och förutsätter att du vet vilka som spelar på Fenerbaches innermittfält.
Men det kanske märkligaste draget i turkisk fotboll är att de flesta har mer än ett favoritlag. Dels ett lokalt (antalyabon håller på Antalyaspor, bursabon på Bursaspor etc etc), dels att alla har ett favoritlag bland Üc Büyükler, De Tre Stora.
Det gör Turkiet till landet där det är enklast att inleda ett samtal med okända: peka på dig själv, säg vilket turkiskt fotbollslag du håller på - och vips är du inbjuden till en diskussion för eller emot. Ofta över en kyld Efes.
Fenerbaches Sükrü Saracoglu stadium
Detta fenomen kan bero på en så enkel sak som att de flesta turkiska toppklubbarna bildades så sent som på 50, 60 och 70-talet. Bara Üc Büyükler är från osmansk tid. Besiktas bildades redan 1903, Galatasaray 1905 och Fenerbache 1907. Det är också från dessa tre lag som landslaget hämtat sin stomme i alla år.
Den enda klubb som slagit in en kil i den kompakta dominansen av de tre är Svarta havets stormvind, laget som bildades genom sammanslagningar 1967 och som dominerade turkisk fotboll mellan 1975 och 1985. De har sex ligaguld och har öppnat säsongen godkänt.
Trabzonspor möter titelförsvararna Besiktas nästa söndag på Hüseyin Avni Aker stadium i Trabzon vid Svarta Havet i nordöstra Turkiet mot gränsen till Georgien.
Och era utsända rapporterar från matchen i efterhand, här på http://www.turkietboken.nu.
Bokar biljetter och för pekfingret sakta över kartan...
Vi sitter just i dagarna och planerar nästa resa till Turkiet. Några platser till. Några kapitel till. Och vi kommer givetvis att blogga upp vad som händer och sker. Det ser ut som om vi åker den sista fredagen i oktober och blir på resande fot i drygt två veckor.
Kappadokien... snart
Den som tyckte att det var lite för mycket trevligt strandliv på den förra svängen vi gjorde, kan trösta sig med att det blir mindre bad den här gången (hamam-bad undantaget, givetvis). Reseschemat ser i skrivande stund ut så här : Istanbul - Ankara - Kayseri - Kappadokien - Trabzon - Istanbul… Den som är väl bevandrad i turkisk geografi inser snart att det betyder en väldig massa bussåkande. Men vi gör det ju för er skull. Och för vår bok.
Och på tal om boken. Förlaget var inte ett dugg intresserade av vårt titel-förslag "Oliver till frukost". Poetiska boktitlar går inte att sälja, förklarade man. Så det är bara att göra om och göra rätt. "Turkiet - stigar och vägskäl" har vi smakat lite på. Kan det funka? Förlaget vill fortfarande att boken ska heta "Tusen Turkiet", men det går ju så klart inte. Vi ska ju sätta våra namn på den. Barnen ska se den...
Ulrika som gör omslaget har fått en hög med bilder och titelförslag så vi får väl se vad hon kommer upp med. Ibland kan ju kombon text och bild bli strålande även när enskildheterna inte är geniala. Vi får väl publicera förslagen här och ta in lite åsikter.
Och på tal om det tar vi gärna emot tips på saker vi kan göra och människor vi kan träffa längst resvägen.
Efesos på en minut
Efesos är en imponerande upplevelse. Och sist vi berättade om ett av världens största utomhusmuseum - hann vi inte visa er filmen.
Så nu kommer en kort vandring bland de mäktiga ruinerna.
Mystiske Mustafa
Han är något av ett mysterium - Mustafa Kemal Atatürk. Första gångerna man reser i Turkiet kan man rent av bli lite skrämd av hans ständiga närvaro. Från torgens statyer, boulevardernas namn och fasadernas gigantiska vepor till de svartvita, ramade fotografierna man hittar i varje klassrum, rakstuga och hotellfoajé.
Basarfyndet från Izmir
Mustafa Kemal Atatürk i kostym, Mustafa Kemal Atatürk i pälsmössa, Mustafa Kemal Atatürk som skriver, läser, pekar, rider och klappar små barn på huvudet. Tankarna går givetvis till despoter av skilda slag. Förr och nu.
Men samtidigt; Mustafa Kemal Atatürk som räddade Turkiet från att slaktas av ententen efter första världskriget, Mustafa Kemal Atatürk som införde demokrati och kvinnlig rösträtt, Mustafa Kemal Atatürk som moderniserade och sekulariserade landet.
Han är något av ett mysterium och just nu läser vi allt vi kan komma över om honom och om Kemalismen och om den kanske radikalaste samhällsomdaning vi sett i modern tid. Turkiet hoppade frankt över den etniska, rasinriktade och i blodsmystik impregnerade nationalismen, med rötterna i tysk 1800-talsromantik, som just då var på modet i resten av Europa. I stället byggde han en stat runt värderingar formade av franska revolutionen och som manifesterades i bildandet av USA. En stadsbildning där medborgarrätt går före etnicitet. "Den är Turk som kallar sig Turk", är det enkla budskapet.
En intressant iakttagelse är att av de statsbildningar som skapades efter första världskriget är Turkiet den enda som bestått intakt. Vad nu det kan betyda.
Hur som helst: Izmir har en av de absolut största basarer vi någonsin traskat. Där kan man handla allt, som det brukar heta. Till exempel "ATA-STICKER" - klistermärken med Atatürk. Att samla på, eller dekorera sitt hem med.
Vem behöver Pokkemon?
(Texten på den nedersta stickern betyder fritt översatt: "Jag är så glad att jag är Turk")
Så far vi hemåt (ett tag)
Så var det dags att dra igen trunken för den här gången och resa hemåt igen. Anteckningsböckerna och hårddiskarna är fulla av människor vi mött och vägar vi rest.
Sista kvällen sitter vi länge med med vår värd Metin på pensionat White Garden och pratar om alivism, denna märkliga muslimska variant med starka inslag av filosofi, humanism, poesi och livsnjutning. En gren som ungefär 25 procent av de turkiska muslimerna bekänner sig till men som sällan berörs när man talar om Turkiets eventuella islamisering.
Metin är alevit, och även om han inte betraktar sig som speciellt religiös menar han att det är viktigt att också aleviternas bönehus och samlingslokaler får status som sådana. Aleviterna ber generellt sett inte några dagliga böner eller besöker moskeén. Man skiljer inte kvinnor och män i andaktsrummet och betraktar absolut inte sharia som någon lag för moral och uppförandekoder.
Den religiösa alevismen och politiska kemalismen borde i rimlighetens namn vara bästa vänner. Men ändå har aleviter tidigare förföljts, fördrivits och mördats. Metin återkommer gång på gång till att de som vill förstå Turkiet måste förstå att det är en mosaik… Vi grubblar fortfarande på var vissa plattor passar i mönstret. Det är det som gör den här resan så spännande.
I gryningen kör Metin oss till flygplatsen (Nej Metin, alla Turkish Airlines-flyg går inte från Terminal 2 längre!). Vi ska premiärflyga med Turkish Airlines nya direktlinje mellan Antalya och Stockholm och det är lite extra pompa och ståt vid Gate 19 där vi blir fotograferade som de första resenärerna på den nya linjen och får presenter och VIP-behandling hela vägen till Stockholm.
Nu ska vi sortera våra intryck och anteckningar och börja strukturera upp kapitlen som handlar om kuskande mot Egeiska havet och Medelhavet. Och planera för resan till Svarta havskusten och centrala Anatolien om några veckor.
Tilltvålad av Erdogan
Häromdagen definierade redaktör Nordell rakning med kniv och strigel som "den enda civiliserade". Om Hamam är det enda civiliserade sättet att tvätta sig ska vi låta vara osagt men det är utan tvivel en mycket sympatisk institution i turkiskt vardagsliv.
En plats för långa njutningsfullda timmar, lågmälda samtal om ditt och datt, stilla kontemplation medan musklerna mjuknar och sinnet öppnar sig.
Allt i ett barnsligt, förtjusande plaskande med varmt och kallt vatten, bubblande tvålmoln, skrubbande och knådande med oljor i dunkla, ångfyllda rum dit solen bara når via små, små fönster i de välvda kupolerna. Allt inbäddat i mjukaste marmor.
En mardröm för försäkringsbolag och filmfotografer, men ett himmelrike för en trött och skitig journalist. Tack för massagen, Erdogan!
Europas alla vaggor
Antalya har en spårvagnslinje som börjar och slutar vid stadens ypperliga, lilla historiska museum. Denna morgon är vagnen full av turister. Aha, tänker vi, här har vi kulturturisterna; de som vill veta mera om historia, kultur och hur allt hänger samman i denna del av världen.
Men oj så fel vi hade.
När spårvagnen stannat vid muséet ramlar alla ut från den tryckande hettan i vagnen. Muséet ligger på höger sida, alla viker av vänster - mot stranden och solstolarna och den dunkande schlagerpopen.
Vi viker höger.
Muséet är inrymt i en låg, oansenlig byggnad. Väl inne surrar aircon-fläktarna försynt och vi är nästan ensamma. Muséet är uppbyggt efter en tidslinje. De börjar med de äldsta fynden, de från paleolitisk tid då människan för började röra sig över världen och av nästan geografisk nödvändighet kom till Anatolien.
Sedan följer stenåldern, bronsåldern - och den mäktiga grekiska och romerska epoken som efterlämnat så många magnifika marmorstatyer.
Små vackra vaser, minimala örhängen, stora urnor som användes som kistor, vinkaraffer, vattenkärl med motiv från krig och kärlek, grytor med ekivoka motiv, utsirade sarkofager.
Och så gudarnas hall med Zeus, Nemeis och resten. Inalles sexton i det närmaste helt bevarade av glimrande gräddvit och polerad marmor. Därefter kejsarnas hall där alla statyer är lite större. Här finns såklart den mäktige Hadrianus och Alexander den store.
Här, om någonstans, blir det uppenbart att den här delen av Medelhavet delar historia, konst och kultur. Banden sträcker sig bakåt så långt man kan se och vi ler igenkännande åt föremål vi sett i Aten, Kairo och Rom.
Muséets tidslinje slutar vid den osmanska perioden med installationer av hem och hushåll fram till första världskriget. Sedan tar modernismen över i Turkiet, och för att se något av den måste man besöka Istanbul Modern vid kajen i Karaköy.
Vi är vi tillbaka till utgången och skönt svalkande vandring genom årtusenden är över. Nu viker även vi vänster och går vi ner till stranden...
Renrakad av Ali
Det finns bara ett civiliserat sätt att raka sig: hos en kauför som just använt rakkniven på strigeln.
Så är det hos Ali på en smal sokak off Atatürk Caddesi i Antalya.
Vi kom med buss på morgonen och skäggstubben kliade av svett och värme. Alis lilla raksalong hittade vi i källaren till ett slitet shoppinghus. Han delade salongen med Kelif. Hans granne var skräddare, resten av lokalerna gapade tomma. I ena hörnet visade en TV en skrikig såpa.
Raskt ned i rakstolen, en handduk över knäna, en runt halsen (skjortkragen invikt). Ali gnuggar med rakborsten vant in två svängar med tjockt skum. Han fäller ut rakkniven och börjar sin intrikata knivdans i mitt ansikte.
Dragen med den hypervassa kniven känns knappt. Ali är en stor man med stadig mage, men hans hans knivföring är fjäderlätt. Drag för drag, ibland korta snabba, ibland långa - blir ansiktet befriat från kliande stubb.
Så fort första varvet är klart sveper Ali in mig i ett nytt skum. Nu är det finlir, han fixar de där trilskande skäggstråna som jag aldrig annars lyckas raka bort.
Hela tiden känner han efter med mjuk hand om det verkligen är renrakat.
Sedan sköljning, därefter raksprit och två lager balsam. Så kommer den nödvändiga putsningen av näshåret, fjunen på öronen försvinner raskt och ögonbrynen jämnas till. Allt genomfört med självklar skicklighet och snabbhet.
Och som all civiliserad rakning avslutas även denna med massage av ansikte, axlar och rygg. Så efter att ha dragit ut skjortan och sprutat parfym på min bringa säger vi çok tesekkür ederim och tar oss ut i stadens soldränkta vimmel.
Fortfarande oduschad i kladdig skjorta - men men med en behaglig känsla av renhet och lätthet.
Filmtankar & trädhus
Djupt nere i en ravin ligger Lykiens första stad, Olympos. Ruinerna står delvis kvar sedan några hundra år före vår tideräkning, trädhusen är nya.
Och djupt inne bland grönskan öppnar sig havet; med tankar och funderingar.
Olympos trädhus på kartan!Det stora blå
Kas har seglat fram som en liten halvhemlig pärla på den turkiska sydkusten i några år nu. Lite för branta berg för att bygga storhotell och lite för långt till flygplatserna för att attrahera charterhorderna. Men de som tar sig hit kommer igen och igen.
Vi besöker Kas för att vi i dykarkretsar hört talas om att några av Medelhavets bästa dyk ska finnas här. Och eftersom det är september är vattnet behagligt varmt och fisklivet mycket bättre än under högsommaren.
Det är Murat Draman, på Archipel Diving Center som tar oss ut för ett eftermiddagsdyk. Archipel är väl egentligen snarare en operatör med en sjukt fin och snabb båt. Bokar gör man hos Dragoman. Hälsa från oss.
Murat gav upp sin ingenjörskarriär för nio år sedan och lämnade Istanbul för att "leva sin dröm", som man brukar säga. Nu gör han runt tusen dyk per år (okey dykare, nu är det dags att sträcka sig efter en handduk och torka saliven från halsen) och tänker inte sluta på många år än.
Han menar att han, förutom att Kas är ett litet paradis att bo i, fortfarande kan bli överraskad och se nya saker varje år. Och vissa överraskningar får man ju skapa själva. Vi gör vårt dyk på ett flygplan han och hans kollegor fått av Turkish Airline, rensats på allt miljöfarligt och sänkt på 25 meters djup i viken. Till glädje för det marina livet och äventyrslystna dykare.
På den Lykiska vägen
Dagens uppdrag: tolv kilometer på smala stigar och finfina skogsvägar längs bergskrön invid havet. Låter det tråkigt? Tänkte väl det…
Yallal serverar te i bergen
De Lykiska vandingsvägarna har en mångtusenårig historia och sträcker sig från Fetihiye i väster till Antalaya i öster. Totalt närmare 600 km. Vi delar upp sträckan, men vilken bit man än väljer kommer man att ha en hissnande utsikt och en närmast slösaktig tillgång till antika lämningar längt vägen.
Om man har samma tur som oss träffar man också på änkeman Yallal som bor som enstöring i ett litet stenhus mitt ute i ingenting. Han bjuder på te, valnötter, saltade oliver och vindruvor. Närodlat. Inom en radie av trettio meter.
Det enda han saknar är sin fru, sina fyra utflyttade döttrar och tillgång till vatten. Brunnen har sinat och han får hämta det många kilometer bort.
Vi spenderar en stund i skuggan, pratar teckenspråk och viftar bort getingar innan vi går vidare och han hälsar oss med Güle güle. Man vill gärna komma förbi igen en dag.
Stranden som hade tur
Vinden svalkar, sandynerna breder mjukt ut sig inåt land - och förutom den lilla gruppen solbadare syns inte en enda människa.
Patara är en av Turkiets längsta och vackraste stränder som undkommit massturismens epidemiska attack. Tack vare romarna.
Stranden i Patara
Vägen ned till stranden från den lilla sömniga och skönt tillbakalutade byn med samma namn - är anslående. Precis vid sidan av vägen pågår arkeologiska utgrävningar, en stor massiv portal tvingar vägen till en vänstersväng och bakom den breder den stora romerska teatern ut sig. Överallt ligger rester av storslagna byggnader. Någonstans bland dessa stenhögar ska resterna av ett storslaget tempel finnas. Och världens första kända parlamentsbyggnad som arkeologerna återuppbygger och som ska invigas med pompa och ståt av europeiska dignitärer nästa år.
Och så stranden. En trätrall gör det enkelt för oss att ta oss ned. Stranden är ett par hundra meter djup och 20 km lång. Just i slutet av trätrallen finns en servering och ett hundratal solstolar. Resten är öde och bedårande; stranden försvinner i fjärran och kantas av turkosblått vatten och sandyner.
Visserligen beseglade framväxten av stranden den välmående hamnstaden Pataras öde (utan hamn, ingen kommers) men idag hittar spridda skurar av dagturister hit. En del från orter upp till 60 km bort, andra som bor på något av byns trevliga pensionat.
Detta skrivs i 30-gradig skugga på terassen till Golden pensionat, mitt emot ligger Sankt Nicholaus pensionat. Just det, helgonet som sedermera blev vida känd som Jultomten. Just nu sägs han bo i Rovaniemi, men här är han född och aldrig glömd.
Vår nya kompis
Habip Demirbey
Vissa tips är bättre än andra. Tack Deniz Merdol i Stockholm för tipset att hälsa på Habip Demirbey i Dalyan. Han visade sig vara en sällsamt trevlig man som tog emot oss med öppna armar och hade massor att berätta.
Om trakten och om människorna där. Om att vara kristen Assyrier i muslimska Turkiet. Om barndomens byar i sydöst och om hur alla trodde att han var komplett galen när han byggde sitt hotell vid flodkröken för tretton år sedan.
Inte ville väl några turister bo där vid vassruggarna långt ifrån bargatans förlustelser. Men det var precis vad folk ville och Asur Otel har i princip varit fullbokat sedan dess.
Vi åt middag i restaurangen under stjärnorna och pratade om livet och om vad som verkligen är värt något, på det där viset man gör när bara cikadorna och en och annan flodbåt stör tystnaden.
Bryggan vid floden
Och innan middagen är över har vi också pratat i telefon med hans bästa vän Arif Merdol i Ankara (just det, Deniz pappa…) och de båda döttrarna i Istanbul och plötsligt har vi en hel drös nya människor som vi lovat söka upp när vi passerar.
Vi avrundade med en promenad ner till hotellets brygga för en öl och en cigarett. Det var mycket mörkt och behagligt varmt. Man kunde bara ana bergen som reste sig brant på andra sidan. En flodbåt med släckta lanternor gled förbi framför oss och just då och där var vi rörande överens om att det skulle kunna vara något; att ha en flodbåt.
Lerbad i Dalyan
Vissa frukostplatser är så förtrollande fina att man egentligen inte vill avslöja dem. Men vi gör ett undantag om du lovar att inte skvallra.
Klicka för att se bildspelet!!
På en takterass i Dalyan rinner floden - bred, långsam och smaragdgrön förbi. På bordet dukas små svarta oliver, fetaost, frasigt nybakt bröd, gurka, tomater, vintermeloner och te upp.
Tvärs över floden rester sig berget som sockertoppar och ögonen dras obevekligen mot de spektakulära gravkammare som höggs ut i berget under Bysans tid.
Flodtrafiken tar sakta fart med roddbåtar, flodbussar och turbåtar med grupper från kryssningsfatygen i Bodrum och hotellen längs floden.
Vi lämnar frukostbordet för dagens evenemang. Ett hälsobringande (?) lerbad ett par kilometer uppströms. En vacker stenlagd väg följer flodens krökar och krumbukter och leder oss till en brygga där några lira köper oss plats på en båt över till södra sidan floden där ler- och termalbadet finns.
Vi anländer samtidigt med en grupp som snabbt och effektivt klär av sig, packar in sig i leran, torkar i den varma septembersolen, låter sig fotograferas, duschar, kryper ner i det heta och "lätt radioaktiva" vattnet (ett uttryck vi känner igen från gamla Ramlösa-flaskor).
Och så: lika hastigt som de kom är de försvunna. Personalen lutar sig mot diskarna och slumrar en stund innan nästa grupp anländer. Arbetsdagarna och säsongerna är långa i Dalyan…
Ett övergivet New York
Förr kom de med seldjukiska kamelkaravaner, hettitska oxkärror, persiska skepp - vi med buss och en fenomenalt snabbpratande guide.
Vi är i Efesos, en gång en av världens riktigt stora städer. Vi är två språkgrupper: en turkisk, en engelsk - och guiden Nazan Pir har problem. Hon ska tillfredställa oss alla, både de vänliga turkiska familjerna längst fram i bussen och den brokiga skara utlänningar längst bak.
Och när Nazan smattrar fram delvis obegriplig info på två språk - går det lite sisådär för oss alla.
Efesos har funnit sedan tiden började, mer eller mindre. Sin storhetstid hade staden under det romerska väldet då antalet invånare var uppemot 250.000.
Det var helt enkelt den största handelstaden i denna del av världen, perfekt placerad för Sidenvägen och genuesiska handelsskepp. Och alla andra i omgivningarna.
Idag är Efesos en av Turkiets bäst välbevarade antika lämningar. Mängder av kolonner paraderar vid Caretes, infarten till staden; Celsus bibliotek reser sig mot en klarblå himmel och på agoran blänker fortfarande marmorn när vi korsar den; Hamngatan har fortfarande kvar sin imposanta bredd och marmorbeläggning.
Guiden Nazan tappade vi för länge sedan. Några av oss hakade på enbart engelsktalande guider, andra strosar runt och låter fantasin skena iväg: en kvarts miljon människor, horder av dåtida resenärer, ett sinnrikt avlopps- och vattensystem som man ser resterna av än idag och fantastiska fresker som visar upp de gladiatorspel som underhöll populasen på teatern med 25.000 platser.
Men så en dag slammade hamnen igen och människorna flyttade. Kvar stod de joniska kolonnerna som omger torget.
Det är som om New York plötsligt en dag skulle vara tomt på folk och Wall Streets mäktiga fasader plötsligt museala.
Sådana tankar får man under en vandring i Efesos.
Alacati - en annorlunda turistort
För tjugo år sedan var byn Alicati på Cesmehalvön en övergiven plats. Några hundra personer, en enda restaurang och ett par kaféer där gubbarna spelade brädspel och drack te. De unga flydde och de praktfulla husen förföll.
Klicka för att se filmen!
Att det skulle bli en turistmagnet var det ingen som kunde förutspå. Men byns utveckling tjänar idag som modell för hur turism kan utvecklas utan att tära på varken naturen, det historiska arvet eller den sociala miljön.
Idag rymmer byn 85 små boutique-hotell, mängder av peietetsfullt renoverade privathus och några av Turkiets främsta krogar. Men inte en enda spelarkad, fotbollspub, hamburgerbar eller karaokehak.
Alacati får givetvis en avdelning i vår kommande bok. Men redan nu kan ni möta kvinnan som startade det hela - Hotel Tas ägare Zeynep Ozis; hon berättar om hur det hela började.
Altinkum, Cesme
Efter tio timmar på en buss kom vi fram till Cesme. Och efter att ha hittat ett bättre bedagat hotell - tog vi oss till stranden Altinkum, en fantastisk remsa sand och en liten strandbar som heter Underwater, där vi spelade in en kort lägesrapport.
Klicka för att se filmen!
Istikal Caddesi - metropolens hjärta
En liten späd man spelar melankolisk saxofon mitt på Istikal, Istanbuls stora, breda gågata med en sisådär 30,000 krogar, affärer och vattenpipor och dubbelt så många personer som långsamt vandrar uppför och nerför gatan.
Framför saxofonisten står en stor grupp flanerande instabulbor och vaggar sakta till musiken.
Bredvid står en medelålders pappa med sin treåriga dotter i famnen och dansar varsamt och långsamt till musiken.
Så kan det se ut när ramadan just avslutats och tre dagars nationella högtidsdagar infaller och får turkar i alla åldrar att gå ut i staden, prata, äta, dricka - och ja, bara ha det så bra man kan ha när man fått mat i magen och några Efes innanför västen.
Vi kom fram igår, söndag, till ett regnigt Istanbul. Det har varit våldsamma översvämningar de senaste veckorna och folk vi pratar med hävdar att ett väder som det här, det har vi aldrig haft i Istanbul.
Ikväll, måndag, äntrar vi en nattbuss till Izmir och Cesme. Där är det mellan 25 och 30 grader varmt, och förmodlgen slipper vi frysa om fingrarna när vi ska publicera små depescher på http://www.turkietboken.nu.
Så stay tuned, vi hörs.