Och varför en bok om Turkiet?

Det är nog helt rätt att påstå att idén till den här boken föddes i en hotellkorridor en mycket sen natt i Kazakhstans bisarra kulisshuvudstad Astana. Och att idén formulerades vid en mycket tidig frukost ett par timmar senare.

Kuliss från Atstana

Vi befann oss på en reportageresa och pendlade kors och tvärs mellan städer i Azerbaijan och Kazakstan i ett tempo som trotsar all beskrivning. Vi var inne på det åttonde dygnet och platser och människor började flyta samman.

Vi intervjuade och filmade hela dagarna, drack fermenterad hästmjölk och vodka med obehagliga "representanter" för än det ena än det andra på kvällarna och var, som det kändes, ständigt på väg till en flygplats med en avgångstid 02:50. Då och där, i gryningsljuset, i hotellkorridoren, restes den till synes triviala frågan: "Är det i morgon vi åker hem, eller?"

Och till morgonkaffet kom frågan upp igen i en ny skepnad: "Har vi börjat kalla Istanbul för hem?".
För inte var det hem vi skulle den morgonen. Det var till Istanbul, för ett par dagars andhämtning. Stora, härliga, trygga, fina Istanbul. Som på något märkligt vis alltid känts så välbekant att man en trött natt i Astana väljer att tänka på det som "hem".

Till påtåren hade vi formulerat idén; vi ville skriva en bok om Turkiet som inkluderar - inte exotiserar. Vi vill skriva om Istanbul som den världsstad hon är. Om vårt gemensamma kulturarv. Om banden mellan Turkiet och Sverige. Förr och nu. Om allt spännande och intressant man hittar strax bakom turiststråkens travar av souvernir-fezar och copy-tishor. Och om den där välbekanta melankolin som förenar turkar och svenskar och gör att vi förstår varandra så bra.

Bosporen, världens mitt

Med de här tankarna hörde vi av oss till Bilda Förlag och de sa visst, res och skriv och kom tillbaks med ett manus i januari.

Så nu ska vi fylla några hundra boksidor med folk vi känner och folk vi kommer att möta under resans gång. Och vi ska åter besöka ställen vi älskar och gå vilse på platser där vi aldrig tidigare varit. Och du får gärna följa oss på den här bloggen.

Göran & Bertil